Kom ihåg var du började
Iförrgår låg jag och tittade på gamla bilder. Jag blir själv alldeles stum. Tänk vilken resa jag gjort egentligen. Och hur saker och ting såg ut då i livet, och hur det är nu.
Jag har alltid varit en mjukis, aldrig sådär slank som resten av mina kvinnliga familjemedlemmar varit. Jag var den kurviga, den med de där lilla extra överallt haha.. :)
Men det var inte förän jag fick mitt cancerbesked som det spårade ordentligt. Jag toppade på strax över 76kg. Jag åt konstant och jag åt allt. Jag försökte hela tiden att gå ner i vikt. Men det funkade aldrig.
Men så startade jag ett viktväktarkonto, och jag gjorde ett instagramkonto. Det funkar lite som en dagbok, ett ställe där jag kan dela med mig av allt, det roliga och de mindre roliga med min viktminskning. Det var här jag fick allt det underbara stöd, som man faktiskt behöver när man gör en livsomvändande resa.
Privat så har jag alltid haft stöd i min sambo (han är en större latmask än vad jag är, men jädrar i min lilla låda vad han har joggat km ihop med mig, eller cyklat mil runt runt och runt, eller alla mina knäppa dieter jag gett mig på.. haha.. då har han snällt hakat på) och min mamma har alltid varit en klippa, hejat på och gett mig så mycket pepp och komplimanger varje gång vi setts.
Sen har jag tyvärr också familj som är rätt speciell. En syster som alltid faktiskt mobbade mig, varje gång vi sågs. När man redan är en tjockis, så är de svårt att skratta med och inte hetsäta sig genom tårarna bakom stängda dörrar. Efter varje påhopp på familjemiddagarna så begav jag mig hem och dök ner i chipspåsen.
Min far har alltid varit stor själv, det är först nu på senare år han har tagit tag i sitt liv och äter bra och motionerar. Men han just därför också lätt väldigt elak - Han påpekar gärna att man är stor och måste tänka sig för när åren springer iväg. Såklart gör han det säkert av kärlek- men det gör oftast mest ont.
Jag har alltid varit ärlig om min vikt, så när han frågade vad jag vägde när jag toppade så svarade jag: 76 kg ungefär. "VA?! men herregud vad mycket. det vägde jag när jag var ung och tränade!" eh.. jaha? Vad ska jag göra med den informationen då, menar du? svarar man då ungefär.. :)
Tja, han menade säkert bara väl. Men det var inte så hjälpsamt, just då. Jag var medveten om att jag var tjock,det tror jag alla faktiskt är, som är lite större. Vi äger liksom oftast speglar. :)
Men allt det negativa, från de som faktiskt stod mig närmst, använde jag ändå. Jag skulle visa att jag jävlar i havet kan, att jag visst inte ska vara tjock hela livet. Att det bara var så, just då.
Visst fick jag komplimanger och hyllningar när jag lyckats. Men det fick mig ändå att känna lite sådär, att dög jag inte som jag var innan, utan att ni måste hacka på mig med jämna mellanrum?
Nu har jag kommit över de faktiskt. Jag tycker att man ska lägga allt som ger en dålig energi på hyllan. Mitt liv är ju mitt. Vad ska jag ha för glädje i att göra andra nöjda? Jag måste ju vara den som är viktigast, i just mitt liv ..:)
Jag finner mycket glädje i att springa - ju längre jag orkar, desto större vinnare är jag. Även om jag avtar mellan mina spring-perioder. Nu skulle jag nog inte orka 3 km. haha :)
Jag finner lika mycket glädje i att posera på bild efter/innan ett pass. Lite egoboost måste man få sysselsätta sig med tycker jag :)
Det här bilderna kommer från sommaren innan jag började ta tag i livet. Ena dagen en spännbuk, som till höger. Nästa dag en sladdrig en, som till vänster. Det är bra att spara bilder, så man minns. Att man är en jädra kämpe :)
Jag är samma 24 åriga tjej inuti nu som jag var då. Det är bara utsidan som har förändrats. Jag är- och förblir- en känsloätare. Det är egentligen senaste 4 månaderna bevis på haha:) Efter sommaren var jag glad, lycklig och ja, då äter jag. Men sen nu kring jul blev jag ledsen, riktigt ledsen. Då åt jag med.
Jag hamnade i en livskris med nära familj, med svek och brutna löften. Ja ni vet hur det kan vara ibland när livet raserar. Och då dyker jag ner i soffan med både det ena och det andra. Men när smärtan går över, när jag hittar mig själv i allt trassligt kaos, ja då kör jag igen.
Totalt sedan bilden till höger, har jag gått upp 4kg. Men det gör ingenting. Ingenting alls faktiskt. För jag är samma människa och lika mycket värd för de. :) Och i morgon är det vägdag - då ska jag ha knipit ett halv kilo har jag tänkt ;)
Det blev djupt på bloggen idag. Men så blir det ibland :)
Kram, Silverstenk
Jag har alltid varit en mjukis, aldrig sådär slank som resten av mina kvinnliga familjemedlemmar varit. Jag var den kurviga, den med de där lilla extra överallt haha.. :)
Men det var inte förän jag fick mitt cancerbesked som det spårade ordentligt. Jag toppade på strax över 76kg. Jag åt konstant och jag åt allt. Jag försökte hela tiden att gå ner i vikt. Men det funkade aldrig.
Men så startade jag ett viktväktarkonto, och jag gjorde ett instagramkonto. Det funkar lite som en dagbok, ett ställe där jag kan dela med mig av allt, det roliga och de mindre roliga med min viktminskning. Det var här jag fick allt det underbara stöd, som man faktiskt behöver när man gör en livsomvändande resa.
Privat så har jag alltid haft stöd i min sambo (han är en större latmask än vad jag är, men jädrar i min lilla låda vad han har joggat km ihop med mig, eller cyklat mil runt runt och runt, eller alla mina knäppa dieter jag gett mig på.. haha.. då har han snällt hakat på) och min mamma har alltid varit en klippa, hejat på och gett mig så mycket pepp och komplimanger varje gång vi setts.
Sen har jag tyvärr också familj som är rätt speciell. En syster som alltid faktiskt mobbade mig, varje gång vi sågs. När man redan är en tjockis, så är de svårt att skratta med och inte hetsäta sig genom tårarna bakom stängda dörrar. Efter varje påhopp på familjemiddagarna så begav jag mig hem och dök ner i chipspåsen.
Min far har alltid varit stor själv, det är först nu på senare år han har tagit tag i sitt liv och äter bra och motionerar. Men han just därför också lätt väldigt elak - Han påpekar gärna att man är stor och måste tänka sig för när åren springer iväg. Såklart gör han det säkert av kärlek- men det gör oftast mest ont.
Jag har alltid varit ärlig om min vikt, så när han frågade vad jag vägde när jag toppade så svarade jag: 76 kg ungefär. "VA?! men herregud vad mycket. det vägde jag när jag var ung och tränade!" eh.. jaha? Vad ska jag göra med den informationen då, menar du? svarar man då ungefär.. :)
Tja, han menade säkert bara väl. Men det var inte så hjälpsamt, just då. Jag var medveten om att jag var tjock,det tror jag alla faktiskt är, som är lite större. Vi äger liksom oftast speglar. :)
Men allt det negativa, från de som faktiskt stod mig närmst, använde jag ändå. Jag skulle visa att jag jävlar i havet kan, att jag visst inte ska vara tjock hela livet. Att det bara var så, just då.
Visst fick jag komplimanger och hyllningar när jag lyckats. Men det fick mig ändå att känna lite sådär, att dög jag inte som jag var innan, utan att ni måste hacka på mig med jämna mellanrum?
Nu har jag kommit över de faktiskt. Jag tycker att man ska lägga allt som ger en dålig energi på hyllan. Mitt liv är ju mitt. Vad ska jag ha för glädje i att göra andra nöjda? Jag måste ju vara den som är viktigast, i just mitt liv ..:)
Jag finner mycket glädje i att springa - ju längre jag orkar, desto större vinnare är jag. Även om jag avtar mellan mina spring-perioder. Nu skulle jag nog inte orka 3 km. haha :)
Jag finner lika mycket glädje i att posera på bild efter/innan ett pass. Lite egoboost måste man få sysselsätta sig med tycker jag :)
Det här bilderna kommer från sommaren innan jag började ta tag i livet. Ena dagen en spännbuk, som till höger. Nästa dag en sladdrig en, som till vänster. Det är bra att spara bilder, så man minns. Att man är en jädra kämpe :)
Jag är samma 24 åriga tjej inuti nu som jag var då. Det är bara utsidan som har förändrats. Jag är- och förblir- en känsloätare. Det är egentligen senaste 4 månaderna bevis på haha:) Efter sommaren var jag glad, lycklig och ja, då äter jag. Men sen nu kring jul blev jag ledsen, riktigt ledsen. Då åt jag med.
Jag hamnade i en livskris med nära familj, med svek och brutna löften. Ja ni vet hur det kan vara ibland när livet raserar. Och då dyker jag ner i soffan med både det ena och det andra. Men när smärtan går över, när jag hittar mig själv i allt trassligt kaos, ja då kör jag igen.
Totalt sedan bilden till höger, har jag gått upp 4kg. Men det gör ingenting. Ingenting alls faktiskt. För jag är samma människa och lika mycket värd för de. :) Och i morgon är det vägdag - då ska jag ha knipit ett halv kilo har jag tänkt ;)
Det blev djupt på bloggen idag. Men så blir det ibland :)
Kram, Silverstenk